När blodsband brister

I förra inlägget skrev jag lite om min barndom, om min maskrosbarndom och hur det påverkat mig. Idag tänkte jag skriva om när blodsbanden brister, när blod inte är tjockare än vatten. Att faktiskt vatten är viktigare än biologiskt blodsband.

Det gick till en viss gräns innan jag beslöt att klippa bandet, blodsbandet till min ursprungsfamilj. Efter många år av övergrepp både fysiskt och psykiskt brast det till slut. Droppen som fick bägaren att rinna över kom och jag brakade ihop. Då hade jag skyddat dem i över trettio år.

Många timmar, dagar, månader och år satt jag och vände ut och in på mitt inre hos en psykolog. Det var där det gick upp för mig hur skadad jag blivit på grund av allt jag blivit utsatt för. Den lilla flickan fick komma fram, den lilla flickan som jag hade fått gömma eftersom jag aldrig hade fått vara barn på riktigt. Jag fick bli vuxen alldeles för tidigt. 

Rädslan hade gjort mig till en människa utan självkänsla eller självförtroende. Jag trodde inte att jag kunde något alls.

För att överleva och för att bli frisk och stark var det nödvändigt att bryta blodsbanden till min ursprungsfamilj, de som slagit mig, utsatt mig för övergrepp, förnedrat mig och skrämt mig, var jag tvungen att klippa banden med, trots att de var mitt kött och blod. Det var det enda rätta för mig då.

Men det var inte förrän jag fick kraften att förlåta dem som jag kunde läka på riktigt. Det var då balsam kom in i mina djupa sår, lindade in mitt hjärta i kärlek. 

Förlåtelsen gjorde något med mitt inre. All bitterhet, skuld, skam, ,självförakt och mindervärdeskomplex, försvann när det gick upp för mig att jag var värdefull. Det gick upp för mig att om jag förlät dem kunde jag äntligen bli fri. Inte glömma allt ont och förnedrande de gjort, men förlåta dem för det, det är inte samma sak att förlåta som att glömma.

Förlåtelsen gjorde mig stark. Det fick mig att bli hel och läkt. Men jag klarade det inte själv. Jag fick hjälp av min tro.

Kraften till att förlåta kom den dagen jag såg på mig själv med egna ögon, när jag insåg att jag inte var orsak till allt det fula från förr.  Den kraften att se på livet på det sättet kom genom min tro.

Blodsbanden är starka i den familj jag nu byggt upp tillsammans med min man. Han, våra barn och min tro är min glädje och trygghet. Jag är fri!

I juni kommer min bok ”Flickan som slutade ljuga”  ut på Sjöbergs förlag. Där berättar jag allt. Om min barndom, om min ungdom, om mitt liv som ung vuxen och min väg som vuxen till ett gott lyckligt liv. Håll utkik!

Annonser

Blodsband

När jag var liten var jag rädd hela tiden. Jag levde i en miljö som jag inte önskar någon. Jag var rädd långt upp i tonåren. Så länge jag bodde hemma i min ursprungsfamilj. Känslan när helgen eller skolloven kom var hemsk. Det knöt sig i magen och när mina klasskompisar tyckte att det var skönt att det var fredag fasade jag över vad som väntade mig.

Skolan var en reträtt för mig, en plats där jag för några timmar kunde låtsas att jag var precis som alla andra. Ingen rädsla. När loven eller helgen kom fanns det inte längre en tillflyktsplats, en trygghet. Jag var helt utelämnad till bråk, slagsmål, stryk och övergrepp. Så utlämnad, så ensam, så rädd. 

Det är hemskt att vara medberoende. Inte våga tala om för någon vad som pågick. Skydda till varje pris. Skydda dem som skulle vara din trygghet. Ljuga och slingra sig för att omgivningen inte skulle ana, få veta, gissa sig till att min familj inte var som andra. 

Det har skadat mig för livet det som jag fick uppleva. Jag har fått arbeta hårt för att bli den kvinna jag är idag.

Jag har min tro att tacka för mycket. Allt faktiskt. Utan min tro hade jag inte funnits idag. Jag hade inte orkat.

Detta inlägg vill jag tillägna alla som liksom jag är ett maskrosbarn. Jag vet hur det är, jag vet hur det känns. 

Jag har själv varit där. 

I juni kommer min självbiografi, ”Flickan som slutade ljuga” att finnas på Sjöbergs förlag. Där finns allt dokumenterat. Där berättar jag om mitt liv och hur jag överlevde och vad som hände som räddade mitt liv.

Kram!

Gudsfruktan

När du tänker på Gud, vad ser du framför dig då?

Länge trodde jag att Gud var som mina föräldrar, hård, kontrollerande, opålitlig, lögnare, straffande, någon att frukta och vara rädd för.

Så är det för många. Har du haft en tuff uppväxt med föräldrar och andra vuxna som inte behandlat dig med respekt, kan det krångla till ditt förhållande till Gud.

Min syn på Gud ändrades när jag blev frälst umgicks tätt med Honom och verkligen lärt känna Honom.

Ordet ”gudsfruktan” i undervisningen skrämde mig först. Det påminde så mycket om skräckterrorn från min barndom, att vara rädd, skrämmas till lydnad och få stryk. Men Guds kärlek har inget med skräck, tvång och andra hemskheter att göra. Inte alls!

Till dig som haft föräldrar som svikit dig, behandlat dig illa, ja till och med misshandlat dig, till dig vill jag bara säga: 

Sådan är inte Gud!

Gud älskar oss över allt annat! För Honom är vi, var och en, Hans värdefullaste pärla i Hans stora skattkammare. Det finns ingen hejd på Hans kärlek till oss.

För att förtjäna Hans kärlek behöver vi inte göra någonting egentligen. Så god är Han! Han begär egentligen bara EN sak av oss:

”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv” (Luk 10:27).              

Att ha rätt gudsfruktan innebär att respektera Gud för den Han är. Han är den samme, Han ändras inte och det är det som gör det hela enklare. Att leva med Gud är så mycket enklare än att leva med manipulerande människor så som mina föräldrar var. Här gäller bara det dubbla kärleksbudskapet ovan, inget annat, men det innebär också att förstå Guds storhet och acceptera den: 

Han är Universums härskare

Han är vår skapare

Han är Herrarnas Herre och konungarnas konung

Han är upphovet till allt liv 

Och när du inser det kan du inget annat än att respektera Honom som den störste. Det är då allt faller på plats och du inser att det är Han som är plats ett i skapelseordningen och du plats två!

Woow!!

Det handlar om respekt och rätt ordning. Respekt. En bristvara i vårt samhälle. En utrotningshotad egenskap.

I dagens samhälle vill alla vara ”sin egen gud” . Ibland tror vi att det är vi som ska hjälpa Gud och inte tvärt om!

Har vi rätt gudsfruktan är det lätt att samtala med Gud. För det är det samtalet som är det viktigaste som finns för en Jesu lärjunge! För att lära känna Gud måste du samtala med Honom. Det säger ju sig självt, för så fungerar ju varje relation; man lär känna varandra genom att prata, prata och åter prata. 

Att ha ett samtal innebär just det att det är ett växelvis pratande. En pratar, den andre lyssnar och så byts man av. Så fungerar ett samtal med Gud också!

Bön är vårt medel att nå Gud, att samtala med Honom, det är så viktigt! Men en sak är viktig och det är att du lyssnar vad Gud svarar dig!

Ibland svarar Han inte omedelbart, det kan ta minuter, timmar, dagar, veckor ja ibland månader och år, men Han kommer att svara dig!

Men är det så att du aldrig tar dig tid att lyssna in varje dag vad Gud har att säga dig, kommer du missa vad Han har att säga dig! Precis som i vilket annat samtal som helst. Du måste ju lyssna på vad den andre säger!

Många tror att de inte själva kan höra vad Gud säger utan behöver ”starka gudsmänniskor” som kan höra och förmedla vad Gud har att säga. Så fel! Gud talar till alla sina barn genom DHA! Observera ALLA!! Alla som har Jesus som sin Herre har tillgång till DHA vishet för Han bor i oss! Jesus har ju sänt honom till alla oss som tror! 

Det viktiga är att du har en personlig relation med Herren, att du samtalar med Honom så att du lär känna Hans röst. Att ha dagliga samtal med Gud är A och O för att överleva i denna världen! Då lär du känna Herrens röst och ingen kan lura dig på fel väg!

Visst, en del saker du får höra ska prövas bland dina kristna syskon i din trygga församling, men ju mer du lär känna Gud, lever nära Honom varje dag, samtalar med Honom och läser din Bibel så kommer du att märka att du kan höra Herrens förmaningar, kärleksfulla och trösterika ord. Jag lovar! Då slipper du åka land och riket runt för du tror att de ”som gjort sig ett namn” kan höra bättre.

Många åker land och rike runt efter dessa”kända” kristna ledare och förkunnare för att de tror att de på så sätt kan få sig ”en släng av sleven” från dessa ”stora” män och kvinnor i stället för att söka Gud inom sig själv.

Visst vi behöver undervisning, men när ditt kristna liv enbart består i att jaga känslomässiga kickar på konferenser och däremellan ingenting, då är du ute på hal is.

Har du en sann kommunikation och en god relation( dvs gudsfruktan) till Gud hör du Hans ”nej” när du är på fel väg.

Har du en sann och kommunikation och en god relation till Gud, har samtalat med Honom i timmar, lyssnat till Hans Ord och ledning(dvs både lyssnat in vad Han har att säga dig i bön och läst Ordet) då  vet du vad som är rätt och fel. Då vet du!

Goda samtal med varmt troende syskon i en enkel, sann, kristen gemenskap kan också hjälpa dig på vägen. I en sann gemenskap med kristna syskon där ni alla kan känna en frimodighet att fritt dela era liv med varandra, det är något som Gud ser på med glädje. Vi är satta till att älska varandra, stötta varandra, uppmuntra varandra och förmana varandra. Allt i kärlek. Så vill Gud att vi förhåller oss till varandra.

I den sanna kristna gemenskapen finns inga hierarkier, ingen är bättre eller sämre än den andre.

 I den sanna kristna gemenskapen är Jesus i centrum och ingenting annat. 

I den sanna kristna gemenskapen delar ni glädje och sorg på ett kärleksfullt sätt gentemot varandra.

I den sanna kristna gemenskapen är enkelhet en ledstjärna, då blir det Jesus som är centrum och inget annat och det är där du kan få växa närmre och närmre Gud och bli mer och mer Hans lärjunge, älska Gud, älska dig själv, älska dina medmänniskor.

 I en sann kristen gemenskap föds ingen främlingsfientlighet.

Gud välsigne er!

Désirée 

Long time….

Det var ett tag sedan jag använde den här sidan att skriva på.. Det beror på att jag börjat skriva på Hela Pingstens bloggsida och det blir för mycket att skriva på två.. Min tid räcker inte till till det.

Vill i alla fall att ni ska veta att jag nu sätter igång min ”höstturné” dvs jag åker runt i Sverige och talar och undervisar. Därför kommer även blogginläggen på Hela Pingsten att bli lite färre.. Hela hösten är fullbokad och det är fantastiskt! Vilken ära, vilken ynnest att få tjäna Herren på detta vis!

Det händer mycket i mitt liv nu. Många positiva saker som jag tackar Herren för. Jag är så tacksam att få möjligheten att sprida kunskapen om Honom runt till många fler i vårt land.

Kanske möts vi där ute! Jag hoppas det!

All välsignelse till er! 

Désirée 

Att leva i kärlek

”Kärleken tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.”  ( 1 Kor 4-8a)

I min alldeles omedelbara närhet har jag ett förälskat par. Det finns inget underbarare än att se dem tillsammans! Det lyser, det sprakar, de tittar på varandra med ögon så fyllda av kärlek att det sprider sig ut i hela huset och spiller över till alla runtomkring. De är i ett rus, fullständigt berusade av kärlek. Det är skratt, fniss och pussar. Det är smekningar på kinder och händer som bara måste hållas, även när man äter!

Jag gläds, jag njuter och jag kommer ihåg. Denna översvallande förälskelse. Denna kärlek som är så förunderligt fantastisk! Jag vet hur de känner. Det känns som igår när jag var där själv! I denna berusande kärleksbubbla som inte finner några gränser.

Det är inte för inte som ovanstående citat alltid finns med i ceremonin vid ett bröllop. Dessa ord som är så viktiga. Dessa ord som vi måste komma ihåg att ha med oss i livet. Inte bara brudparet. Dessa ord gäller alla i alla relationer.

Så fort kärleken blir krävande, sätter regler, begränsar eller tvingar, då är det inte kärlek längre.

Så älskar inte Gud. Vi är kallade att förmedla Hans kärlek här på jorden. Därför bör dessa ord från 1 Kor. alltid följa oss, alltid påminna oss, i alla relationer.

Jesus gav oss ett bud, ett enda bud som allt vilar på:

”Han svarade(Jesus): Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” ( Matt. 22:37-40)

Ja det är två, men de hänger ihop som en enhet. Allt sammanfattas i detta.

Det kan ju verka enkelt, och meningen är att det ska vara det. Gud vill inte att vi ska ha det svårt och krångligt, men den sista delen att älska sin nästa som sig själv, har de flesta i mänskligheten väldigt svårt att leva upp till.

Vem är ”min nästa”?

Faktum är att det är ALLA! Alla människor. Oavsett om de har varit snälla mot dig eller inte. Oavsett om de älskar dig eller inte, oavsett om du gillar deras sätt att vara eller inte, så är du kallad att föra Guds kärlek vidare till dem. Visa dem hur Guds kärlek är. Han älskar alla sina barn, oavsett om de är dumma eller snälla, elaka eller kärleksfulla.

Det innebär inte att du måste vara i deras omedelbara närhet, de som är elaka mot dig, förtalar dig, hotar dig, hatar dig. Nej, inte alls.

”Var ödmjuka och milda på alla sätt. Visa tålamod OCH HA FÖRDRAG MED VARANDRA I KÄRLEK. (Ef. 4:2)

Detta bibelord säger att vi ska acceptera varandras olikheter. Att ha fördrag med varandra, menas att vi bara ska ”gilla läget”, acceptera varandras olikheter, välsigna, förlåta och gå vidare. Det innebär inte att vi måste acceptera vad som helst, men vi ska alltid försöka att ge vidare Guds kärlek.

Vad är då Guds kärlek? Hur förmedlar vi den?

Ibland blir vi ansatta. Ansatta av människor som försöker förstöra våra relationer med andra. Kanske av avundsjuka, kanske av svartsjuka, av rädsla, av osäkerhet. Kanske har kärleken blivit till besatthet, till ett kontrollerade, till att med alla medel tvinga, skrämma, hota till underkastelse och krav på att älska.

Så fort någon ställer villkor, vill bestämma vem du träffar, tvingar dig till lydnad genom att sura, gråta, skälla, hota, då är det inte kärlek. Då har det blivit kontroll. 

Det kan ske väldigt subtilt. I förälskelsens underbara rosa värld, ser man inte alltid klart. Dessa tecken kommer smygande. Det är inte alltid man märker dem förrän det är för sent. 
Kanske är det därför som präster i vigselsermonin använder dessa Paulus ord, som jag citerade i början. För att påminna brudparet om att vara uppmärksamma på tecknen, tecknen som visar på att det inte längre är kärlek om kärleken inte längre kännetecknas av kravlöshet. 

Jag önskar att dessa ord skulle citeras oftare. Jag måste påminna mig varje dag om dem. I hela mitt vardagliga liv. Både i mitt äktenskap och i samspel med andra människor.

Till det förälskade paret i min alldeles omedelbara närhet kommer jag att prata om det, peka på det. Det är så viktigt. Dessa ord om vad kärlek verkligen är.

Kärleken är ren, ställer inga krav på motprestation, ställer inga villkor, hotar inte. 

Om du lever med någon som säger att han/hon älskar dig, men ställer krav att du ska vara på ett visst sätt, uppföra dig på ett visst sätt, inte träffa de du vill, säger att dina vänner eller din familj inte duger( om inte familjen eller vännerna är dysfunktionella,  slår dig eller din käresta, är redlöst berusade ständigt, grälar så fort ni är där, håller på med kriminell verksamhet, osv) vill få dig att ändra på ditt jag, den du är, då min vän är det inte längre frågan om kärlek. Då min vän är det kontroll och då bör du se upp.

Guds kärlek är kravlös. Han ställer inga krav på motprestation för att Han ska älska dig. 

Det är så vi är kallade att älska varandra.

All välsignelse till dig!

  

Att vara som ett barn

Detta blogginlägg är till er som missade mitt förra gästinlägg på Hela Pingststen.  Det handlar om något så viktigt som enkelheten i vår tro. Därför lägger jag in det här också, på min egen blogg. Kan inte nog betona vikten av enkelhet som en förutsättning för att leva och förmedla evangelium.

Den kristna tron är så enkel. Så fulländad i sin enkelhet.

Allt går ut på att vi ska var som ett barn. Ja, det är till och med en förutsättning för att komma in i Guds rike! 

Att vara som ett barn! 

Under många år har jag varit fånge. Fången i en hierarki byggd på mänskliga traditioner och inte på Jesus Kristus.

Jag har trott att jag inte kunde prata med Gud, att jag inte hörde hans röst, att jag inget kunde. Det var de som varit frälsta länge, helst ända från barnsben, som visste och kunde.

Jag fick veta att jag var beroende av andras böner som beskydd, annars skulle jag stå ensam, övergiven och ett lätt byte för satan. På ett visst sätt skulle jag vara. Vara inordnad. 

Det var svårt för mig att få det att gå ihop. Vår store väldige, kärleksfulle Gud, universums härskare. Han som jag vet älskar mig över allt annat… Skulle han inte alltid vara vid min sida och beskydda mig, precis som jag gör med mina egna barn?
Att vara så högt älskad, som ett barn. Att få ropa Abba, Fader till honom och han lyssnar alltid.

Det kräver sin kvinna att vara som ett barn. Det innebär att släppa allt som är ens eget och gå tillbaka till sin barnatro. Men kan man ha en barnatro när man blir frälst i vuxen ålder?
Jag som var vuxen när jag mötte Herren hade lätt att lyssna till ”gamla rävar” och deras syn på hur allt ska gå till och vara för att Gud skall bli nöjd.
Ivrigt slickade jag i mig av deras ”visdom”. De hade ju varit frälsta så länge! Vad visste jag?

Men inom mig fick jag inte saker och ting att gå ihop. 
När jag började växa i tron hölls jag tillbaka av ”rävarna”. Jag var för ny i tron, och handen på hjärtat i deras ögon skulle jag alltid vara ny i tron. Det i jämförelse med dem. Då skulle jag alltid stå mig slätt.
Jag styrdes in på områden där de tyckte att jag passade in. Men det var inte min plats. Jag kände mig vilsen och styrd.

En dag kom Broder Yun till vår kyrka. Han talade om hur den kristna kyrkan växer så det knakar i Kina. Men inte på västerländskt vis (inte alls alltså!) Utan exploderar! Och det trots att det är förbjudet att vara kristen i Kina.
Han talade om små församlingar, små underjordiska församlingar som träffades i smyg, med livet som insats. Men deras tro är så stark att de inte kan låta bli att träffas och att göra lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar i en aldrig sinande ström. Och trots att det är med livet som insats så ökar antalet kristna med flera tusen varje år!

Broder Yun pratade i flera timmar. Och jag grät hela tiden! För det träffade hjärtat! Denna enkelhet, denna syskonkärlek, denna längtan att få dela det glada budskapet,evangelium, med så många som det bara är möjligt. Att vara som ett barn! Lita och förtrösta helt på Gud, och inte på människor. Att lägga tid och kraft på att sprida evangelium ut till människor, få fler att lära känna Jesus, på ett enkelt och men genuint sätt. Med hjärtat. Från hjärta till hjärta.

Gud talade till mig den kvällen. Tydligt! Och ingen ”gammal räv” fick störa mig. Jag gömde det i mitt hjärta. Det var så omvälvande, så stort. Samma känsla som den dagen jag blev frälst faktiskt.

Det dröjde inte länge förrän telefonen ringde hemma och en vilt främmande människa presenterar sig där i andra änden. Han hade hört mitt vittnesbörd om hur jag blev frälst och ville bjuda in mig till en liten husförsamling för att berätta hur en sådan fungerar(!)

Snart befann jag mig på ”Katalysator” i Stockholm, tillsammans med många människor som hade fått samma uppenbarelse; att gå tillbaka till rötterna för urkyrkan, enkelheten, ta missionsbefallningen på allvar, små husförsamlingar med sann gemenskap i enkelhet utan massa lokaler, anställda och penninghets. 

Det var så befriande! Här hade alla samma mål: Att ha Jesus i centrum, göra lärjungar, dela gemenskap i enkelhet utan massa mänskliga traditioner och hierarkier. 
Det var då jag äntligen förstod att det var sant, det jag känt. Att Gud vill att vi ska vara som barn inför honom. Vi ska be, bryta bröd i sann gemenskap, göra lärjungar, döpa dem i Jesu namn och allt i ALL ENKELHET!

Vi ska komma inför honom som ett barn. Med barnslig förtröstan skall vi lägga ner hela vårt liv i hans händer. Som barn får vi lov att vara glada, visa glädje och det är inget svårt, för man blir ju glad över att vara befriad från ok och  mänskliga traditioner som inte bygger på Guds ord utan är till för att människor ska kunna göra sig ett namn.

Jag är nu en del i en husförsamling . 
Vi är så nära varandra. Vi kan verkligen kalla oss syskon i Kristus. Vi lever efter enkelhet och saktmod.

Det är befriande.

Vi är som barn inför Herren.

Vi delar livet med varandra. Vi är syskon i Kristus som det var menat. Vi firar nattvard som en enkel måltid, precis som det var på Jesu tid, vi ber och sjunger, vi stöttar varandra i med och motgång och ingen är förmer en den andre, vi går ut och pratar evangelium bland människor, vi ber folk till frälsning och bjuder med dem i vår gemenskap. Inga ”gamla rävar” syns till. Och det är befriande!

Vi får var som barn och möter Herren i enkelhet och tacksamhet, i saktmod och lugn. Han är vårt centrum!

Var välsignade!

  

Att vara kallad

Gud har kallat dig till något alldeles särskilt! Han har en alldeles perfekt plan för dig och vad du, som ambassadör för Hans rike, ska göra här på jorden. Det kallar vi för Guds kallelse över en människa.

Observera att jag skrev: GUD har kallat dig!

Inte pastorn, inte din syster eller bror som profeterar över dig, inte du själv, inte din församling, inte din man, inte din hustru, inte någon människa på jorden, utan GUD!

Jag träffar många frälsta helt uttröttade människor. Många är eller är snart i en utmattningsdepression. De jagar och sliter, de kämpar och kämpar. De vill alla göra gott. De vill alla tjäna Gud här på jorden.

Någonstans har det blivit ett fundamentalt fel.. Man ska inte bli utpumpad av att jobba för Guds rike! Man ska bli påfylld, få sådan energi och kraft att man inte blir trött.  

Blir man utpumpad och slutkörd, jobbar man för mycket i egen kraft och har så bråttom att man inte hinner lyssna in Gud. Ta ett steg tillbaka och lyssna på vad Han säger som har kallat oss!

På en del bibelskolor har man en dag, eller en vecka där man fokuserar på att hitta sin kallelse och sina gåvor. Många formulär ska fyllas i där man besvarar frågor om sin personlighet och hur man tänker i olika frågor.

När alla frågor är besvarade kan man i en speciell mall hitta vad man är för en person och vad man passar i för roll i församlingen. Om personligheten är tjänarens, lärarens, förkunnarens, profetens, evangelisten eller några av de andra gåvorna som Gud lagt ner i var och en av oss.

Där och då blir personen instoppad i ett fack, som jag upplevt att många har svårt att ta sig ur. Man tror sig veta att man är en eller flera av dessa personligheter. Man kan få det bekräftat av andra människor när man ställer frågan och tror att man hittat sitt sammanhang.

Kanske hamnar man på en plats, i ett sammanhang som människor vill ha dig i. Men kanske inte Gud.

Gud kan ha helt andra planer för dig där du ska verka.

Problemet tycker jag är att människor själva inte frågar Gud, utan förlitar sig på vad andra människor anser, vad andra människor säger och vad andra människor får för tilltal till sig om dig i ev förbön. Låter andra människors uppfattningar om mig och min person prägla vad min kallelse är.

Många glömmer att de kan ha en alldels egen kommunikation med Gud i denna fråga och lyssna in Honom!

Som så mycket annat i dagens samhälle vill man ha ”Quick-fix” man vill veta nu och direkt och gärna från någon annan person. Som om det blir som en bekräftelse.

När man nu går in i ett arbete där man tror man hör hemma, utan att först lyssna på Gud det är då det inte blir bra, det är då man blir utpumpad, det är då man sliter och sliter, tar på sig massa arbete som man tror att man ska göra fast det i själva verket inte är det Gud har kallat till. Det är då när man blir trött och så vågar man inte lämna sitt jobb för man tror att Gud i så fall tar bort sin kallelse över ens liv.

 Det kan inte vara mer fel!

Gud tar aldrig bort sin kallelse över ditt liv! Där går det också fel i undervisningen! 

Kallelsen över ens liv är alltid kvar, så är du trött och sliten och kanske redan är sjukskriven för utmattningsdepression, så ha ingen fördömelse! Du sviker inte Gud och den kallse Han har lagt i ditt liv!

Om du blir utpumpad på den plats du befinner dig och du vet  att detta är din kallelse från Gud, så misströsta inte!

Gud har en plan, en plan för ditt liv där du kan gå ut i din kallelse på rätt plats!  Kanske på en annan plats, kanske i ett annat sammanhang kanske inte så som  du eller någon annan tycker passar. 

Är du på rätt plats, om du lyssnar in Gud, om du lever i sanningen, om du samarbetar med din skapare , då blir du aldrig utpumpad. 

Det är när man bara om man går i egen kraft och inte lyssnar in Gud utan lyssnar på andra människor det är då kraften kan tryta.

Lever du i rätt ”symbios” med Gud talar Han om för dig när det är dags för vila och när du kan ”köra på”. 

Han vet dina gränser och Han vet var du ska vara. Det är bara Han som känner dig och vet vilka planer Han har för ditt liv. Bara Han har lagt ned sin kallelse i dig! Låt ingen annan människa få dig att tro något annat! 

Jesus kallade oss ut för att ”göra alla människor till lärjungar” (Matt 28:19)

Det kan vi omöjligt göra om vi inte har ett rätt förhållande till Gud! Går vi bara i egen kraft för att någon människa har sagt att de tror att det är vår kallelse, då får vi trötta, och utpumpade evangelister och missionärer både i Sverige och i världen!

Vi måste först ”söka Guds rike för att få allt det andra också också! ”( Matt 6:33)  

Det innebär att leva in sanningen med oss själva och våra medmänniskor, låta all byk komma upp i ljuset, vara transparenta, dela med oss, vara kärleksfulla, älska varandra, våra medmänniskor och oss själva och framför allt ;leva så nära Gud att vi bjuder in Honom i hela vårt liv i allt, med allt, alltid.

Lever vi så, blir vi inte uttröttade utan ständigt påfyllda. Vi behöver aldrig fråga oss om vi är på rätt plats, om det liv vi lever är i enlighet med Guds kallelse. 

Om vi lyssnar på Honom och ingen annan.

Det är först då vi vet.

 Det är först då vi får frid. 

Med Gud, oss själva och hela världen!

Var välsignade!